Selen ingår i det nödvändiga antioxidantsystemet (GSH-PX). Detta enzym med fyra selenatomer per molekyl driver en reaktion som bryter ner giftiga peroxider som bildats vid oxidationen av syre och vid oxidation av fleromättade fettsyror i våra cellmembran.
Idag vet vi att selen är ett nödvändigt näringsämne som krävs i tillräcklig mängd för att avgörande cellskyddande funktioner ska kunna fungera.
Vidare kan selen kemiskt starkt binda och avgifta giftiga tungmetaller, främst kvicksilver.
Selen är också involverat i omsättningen av prostaglandiner som fungerar som hormoner som reglerar många processer i kroppen, däribland många inflammatoriska processer. Selen kan bidra till en lämplig prostaglandinbalans vilket ger en mindre benägenhet till olämpliga långdragna eller kroniska inflamationer.
Tillfört selen tas relativt lätt upp i tunntarmen, men svenskodlade grödor är relativt selenfattiga, så om man har låg halt av selen kan man ha nytta av tillskott. Speciellt rökare, alkoholister, äldre och de med mag- tarmsjukdomar har ökad risk för selenbrist.
Organiska selenföreningar tas upp bättre än oorganiskt selen. Selenstatus kan mätas genom analys av halten i blod eller genom mätning av GSH-PX-enzymens aktivitet eller kapacitet.
Vid brist på selen får man ett kraftigt nedsatt antioxidativt försvar, d.v.s. ett försämrat skydd mot fria radikaler som leder till cellskador. Bristsymptom inkluderar ökad infektionskänslighet, muskelsvaghet, hudförändringar och håravfall.
Selenbrist har visat sig vara associerat med dålig tillväxt, försämrad leverfunktion och infertilitet hos män.
Många olika befolkningsstudier har visat att ett för lågt dagligt intag av selen är förknippat med en ökad förekomst av cancer. I flera studier har man studerat selennivåer i blod hos cancerpatienter och funnit en lägre nivå av selen hos cancerpatienter. Detta kan dock vara en konsekvens av cancersjukdomen, men tyder ändå på att ett ökat selenintag är lämpligt.
Selen och caner
Även prospektiva studier har dock visat signifikant lägre selennivåer hos individer som senare utvecklat cancer. I bl.a. finska studier har man visat att personer som utvecklat cancer tidigare haft signifikant lägre selenhalt i blodet än de som inte utvecklat cancer. Individer med låg selenhalt i blodet visade en sex gånger högre risk att utveckla caner (Salonen et al 1984). En senare studie visade att den ökade risken framförallt gällde män och främst rökare. . Risken var ännu större om individen dessutom hade låga nivåer av vitamin E och A. (Salonen et al. 1985) Andra epidemiologiska studier har funnit att låg selenhalt i blodet framförallt är associerat med en ökad risk för cancer i andningsorganen, prostata och mag- tarmkanalen men att den skyddande effekten är mycket liten för andra typer av cancer. Även djurstudier att extra intag av selen skyddar mot uppkomst av kemiskt inducerad, virusindicerad och transplanterad cancer.
Selen och hjärtsjukdom
Studier har också visat lägre selennivåer i blodet hos personer som senare utvecklat hjärt- kärlsjukdom och avlidit. (Salonen et al 1982, Salonen et al 1985) även om andra studier har visat på sambandet mellan lägre selennivåer och högre frekvens av hjärtsjukdom även om de inte har kunnat visa på sambandet mellan selennivåer och dödlighet i hjärt- kärlsjukdom. I Kina har man t.ex. sett att den s.k. Keshan disease, en typ av kardiomyopati med nedsatt pumpkapacitet och hjärtsvikt som följd, visade sig ha ett direkt samband med för lågt intag av selen.
Vid studiet av flera olika djurarter har kardiomyopati även observerats i samband med för låga intag av selen.
Överdosering av selen (mer än 1000 mikrogram per dag) kan ge nagelförändringar, håravfall, perifera nervskador, hudförändringar, buksmärtor, diare, allmän svaghet och koncentrationssvårigheter med irritation.