Leptin är ett hormon som främst utsöndras av fettceller i kroppen. Lite förenklat kan man säga att ju mer kroppsfett man har, desto mer leptin produceras men det finns några viktiga undantag, t.ex. vid långvarig övervikt.

Mängden cirkulerande leptin registreras i hypotalamus. Leptin fungerar som ett skydd mot både viktuppgång och viktnedgång. Om du under en kortare period äter mer energi än vad du gör av med så kommer dina fettceller att öka i storlek. De producerar då också mer leptin. Detta leptin förbättrar i sin tur din kropps förmåga att göra av med energi samtidigt som hungerkänslorna minskas och mättnadssignalerna blir starkare. Effekten blir att du troligen kommer äta lite mindre kalorier och göra av med lite fler kalorier den närmsta tiden, dina fettceller återgår till sin ursprungliga storlek och din kropp återgår då till sin tidigare vikt.

Ett bra exempel på detta är studier där man har låtit testpersoner äta 150 procent av sitt dagliga energibehov i 6 veckor. Därefter har man följt deltagarna i ytterligare 6 veckor där de fått äta efter hunger igen. När testpersonerna åt 50 procent mer än vanligt så gick de som förväntat upp i vikt, men när de efter den perioden med ett påtvingat kaloriöverskott fick äta fritt utefter sina egna hungersignaler igen så tappade de nästan all den nya vikten på bara 6 veckor. [2]

Leptin styr sedan bland annat de hormoner som reglerar mättnadskänslor och metabolism. En hög utsöndring av leptin leder vanligtvis till  starkare mättnadssignaler, mindre hunger och en högre ämnesomsättning.

Leptin hos överviktiga

Överviktiga har ett överskott av kroppsfett och har därmed relativt höga halter av leptin i blodet. Men  trots högre nivåer av leptin så är hungern större, inte lägre. Hjärnan har en oförmåga att reagera på mängden leptin i blodet, kanske p.g.a. att en längre tids ihållande överexponering av leptin har gjort dem ”avtrubbade”.

Forskare har jämfört storleken och mängden av fettceller samt leptinnivåer hos före detta överviktiga som har gått ner till en vikt under 30 BMI och hos matchade kontroller med samma kroppsvikt och kroppsfettsandel men som varit viktstabila på den nivån i minst 6 månader. Man kunde då se att leptinhalterna i blodet på de före detta överviktiga kvinnorna var mindre än hälften så höga som de hos kontrollgruppen, fastän de alltså har samma mängd fett på kroppen. Man såg också att fettcellernas snittstorlek nästan var dubbelt så stor hos kontrollgruppen jämfört med de som har gått ner i vikt.

De före detta överviktiga hade alltså fler men mindre fettceller i förhållande till fettmassan om man jämförde dem kontrollgruppen. Leptinnivåerna var också mycket lägre. Forskarna kunde därför se ett tydligt samband mellan den genomsnittliga storleken av fettcellerna och frisättning samt nivåer av leptin. Fettcellernas genomsnittliga cellvolym verkar alltså vara mer avgörande för leptinfrisättningen än den totala mängden fettmassa.